Alla människor pratar om lycka och olycka.
Tror att jag har skrivit detta förut men det är så att jag känner mig som lyckligast när folk omkring mig finner lyckan och lever på det. Då är jag som gladast.
När mina vänner har det jobbigt så börjar jag grubbla med. Vad kan jag göra och vad ska jag säga för att hjälpa? Det jobbigaste är att det ofta är personen i fråga som måste göra något själv. Jag kan med andra ord inte förändra världen men jag kan se när människor gör stora underverk själva så kan jag finnas där brevid och njuta av det med.
Jag har fått frågan många gånger om jag är lycklig och det har jag insett att jag verkligen är. En tjej skrev till mig att jag har en förmåga att se det positiva i allt. Det har jag kanske. Jag har lärt mig att njuta av det jag faktiskt har, och inte sura eller vara arg för det jag inte har. Jag blev i alla fall oerhört glad för den kommentaren.
En annan sak jag har insett är att jag inte är så mottaglig för närhet. Det är faktiskt jobbigt att tex krama om folk eller när folk bara klappar mig på axeln. Jag drar mig lite chockartat undan. Varför vet jag inte.
Senaste halvåret har jag börjat leva. Jag umgås med vänner som får mig att må bra. Dock känner jag att jag borde träffa min släkt mer. Så där får det bli ändring.
Nu säger jag er: -Se till att finna lyckan i vardagen så jag får blomma ut ordentligt.
Flippflopp är inte långt borta men nu ska jag ut och göra många snöänglar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar